”Patientmötet är det mest värdeskapande och patientens berättelse är viktig för att skapa tillit och för att förstå patienten”, sade Valdemar Erling, överläkare och hematolog, i sin föreläsning på Smärtforum¹ där han ställde den retoriska frågan vilka förutsättningar vi ger för berättelsen i dagens vård. Han menar att de första 20 sekunderna i samtalet är avgörande för hur det ska gå.

”Det var helt andra berättelser när vi satte oss ner än när vi stod i ronden i salen.” - Valdemar Erling

”Smärtan går så ofta under radarn inom sjukvården. När jag försöker begripa människors smärta är det ofta genom berättelsen, patientens beskrivning av sin egen smärta. Berättelsen står i fokus. Ofta är det så att om det inte blir bra så beror det på att vi faktiskt har missat patientens egen beskrivning”, sade Valdemar Erling. Det hela började på Kungälvs sjuk-hus, han och kollegerna var frustrerade över att stå i fyrsal och prata om livets kanske viktigaste frågor med patienterna, stående runt sängen, tittande ner på patienten rent rumsligt. De berättelser de fick var sällan adekvata.
”Vi ändrade rummet och bjöd istället in patienterna till en vårdstation där vi hade ett samtal. Då märkte vi hur berät-telserna ändrade karaktär. Det var helt andra berättelser när vi satte oss ner än när vi stod i ronden i salen.”

Enligt Valdemar är narrativ medicin ett sätt att återta helhetsperspektivet, som han menar har gått förlorat i den snabba medicintekniska utvecklingen. Och det är inte bara den i tekniska utvecklingen utan också i det sätt som vården styrs och organiseras som man har tappat helhetsperspektivet. Processer och flöden har hamnat i fokus på bekostnad av det enskilda patientmötet. Narrativ medicin blir en slags motrörelse i det.

”Vi tycker att patientmötet och patientberättelsen har försvunnit ur vården. Internationella jämförelser visar att svenska läkare pratar väldigt lite med sina patienter. Inom slutenvården lider vi speciellt av det. Trots att vi möter människor som är svårt sjuka, så har samtalet trängts undan. Vi tillbringar mer och mer tid framför datorn i stället – trots att patient-läkarmötet är det en-skilt viktigaste instrumentet sjukvården har att erbjuda och att det utgör själva kärnan i utövandet av läkargärningen.” Den som myntade begreppet narrativ medicin är Rita Charon som är special-ist i internmedicin och professor i medicin vid Columbia-universitetet USA. Hon har skrivit boken ’Narrative medicine – honoring the stories of illness’.²

LÄKARENS FÖRSTA VERKTYG

Det var en gång en tid då läkekonsten föddes, i antikens Grekland. Hippokrates viktigaste verktyg för att förstå sjuk-domen var samtalet, han sa att det är viktigare att veta vilken person som har sjukdomen än vilken sjukdom personen har för att förstå.

”Patientmötet är det mest värdeska-pande och hur tar vi tillvara på det? Det är ett möte mellan två, kanske flera, per-soner och det är en skicklighet att möta varje patients berättelse. På samma sätt som en berättelse bär tid och rum behöver vi reflektera kring vilka förut-sättningar vi ger för tiden och rummet i vården. Hur ser rummen ut där vi bjuder in till samtal? Om vi ser den här tavlan från en rond i en sjukhussal i Paris för 200 år sedan har inte mycket föränd-rats. Här i sjukhussalen föds en ny läkar-blick där patientens berättelse hamnar i bakgrunden, avskuren från vardagen, yttervärlden. Läkaren granskar, klär av, det är inte längre det privata sjukrum-met, det är kroppar som observeras och jämförs. Gamla publiken av familj och vänner är ersatt av experter. De långa vindlande sjukdomsberättelserna är borta och ersatta av enkla frågor och svar”, sa Valdemar.

’Andra ronden’ heter det projekt som Valdemar Erling startade på Kungälvs sjukhus. Idag är han verksam som överläkare och hematolog på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och arbe-tar fortfarande med narrativ medicin, där patientens berättelse är i fokus.
Målning från artonhundratalet. Copyright: Alamy Stock Photo.

TIDSBRISTEN

”När jag visar den här tavlan för läkar-studenterna säger de ’så där ser det ju ut fortfarande’. Vi har det här para-digmet att vi skiljer berättelsen från kroppen. Det dominerar framförallt slutenvården. Dessutom vet våra patien-ter om tidsbristen, de ber ju nästan om ursäkt när vi samtalar med dem. Men att hantera tiden omsorgsfullt är att hantera historien. Vi måste vara skärpta och uppmärksamma de första 20 sekunderna. Det är avgörande för hur samtalet ska gå. Om jag kan skapa rum och tid för berättelsen så har jag åtminstone skapat förutsättningar för att den ska kunna berättas”, sa Valde-mar och fortsatte:

”Vårt yrke står och faller med för-mågan att skapa tillit och berättelsen kommer från ett sammanhang. Vården missar ibland sammanhanget, det finns en risk att vi varken ser patientens lidande eller patientens styrka. Det går inte att undvika livshistorien för det är avgörande hur man hanterar sin sjukdom.”

Skapa tid och rum för patientens berättelse